Lägren duggar tätt just nu. Från ett grymt ställe i USA till ett likaledes grymt i Italien. Formia, dit jag nu återvänder för sjunde gången, tillhör ett av mina favoritställen att träna på. Därför känns det riktigt kul att komma hit och få fortsätta att stegra träningen efter operationen. Nyligen var jag hos hamstringsexperten Carl Askling i Stockholm som undersökte min baksida och konstaterade att jag låg mycket bra till i återhämtningen efter skada och operation. I USA ökade jag ganska mycket mot för vad har gjort tidigare, så att få det betyget efter det kändes väldigt bra. Jag ska dock fortsätta att vara försiktig, så därför är det en ganska långsam progression. Senan måste få tid att läka ihop med sitt fäste, även om den sitter fast i en skruv. Just nu känns det som om jag har full funktionalitet i senan, men saknar såklart ganska mycket styrka och hållfasthet. Det är ju trots allt bara tre månader sedan den brast och sattes tillbaka.
I Formia är just nu Sveriges snabbaste män på plats för att tillsammans öva växlingar och få ihop satsningen i det svenska laget över 4×100 m. Vi har ett mycket bra material och en stor chans att få ihop något riktigt bra. Det gör sig dock inte sig själv, och vi måste få ihop växlingar och göra laget samspelt. Det är därför vi är här, så den kommande veckan blir viktig för svensk stafett framöver. Att så många är här känns viktigt. Det krävs att alla är med och villiga att satsa för att detta ska bli bra.
Det är kul att vara här och träffa alla och följa satsningen som jag känner väldigt mycket för, även om jag i år kommer att vara en väldigt liten del av den. 2013 sprang jag i alla stafetter, och i 2014 var jag med i alla utom en, så det kliar ganska mycket i benen att stå vid sidan om. Men det är också inspirerande och det blir väldigt tydligt med vad jag ska komma tillbaka till. Därför känner jag mig lugn när jag gör mina rehabövningar, det är skönt!
I morgon väntar ett intressant sprintpass för grabbarna, det blir kul att följa!