Nu är det sex månader och en dag sedan min sena sattes tillbaka efter att den slets av tio dagar tidigare. Om vi tittar tillbaka har det hänt ganska mycket under den tiden. Senan hade slitits av och åkt upp c:a tio centimeter från infästningen och det var tydligen ovanligt. För sex månader sedan, dagen efter operation, gick jag försiktigt fram på kryckor och skulle med flyg ta mig hem till Sundsvall efter operationen i Göteborg. Jag hade mycket ont i benet som jag inte kunde sträcka ut riktigt efter att senan hade förkortats med 9 mm. När jag kom hem låg jag nästan bara i soffan. Varje gång jag reste mig så sprängde det i vänsterbenet, så den minimala fysiska aktiviteten jag gjorde bestod i några enkla rehabövningar som gjordes fyra gånger per dag med ganska stor ansträngning. Det tog ungefär en vecka innan jag kände mig i skick att lämna lägenheten och åka ner till jobbet.
Nu, ett halvår senare är jag nästan helt återställd. Jag tränar med i stort sett full intensitet, springer 60 m-lopp med bra teknik och med bra fart och kör styrka på en nivå som är i paritet med min grundträning på höstarna. Helt klart är jag tillbaka på en acceptabel nivå, och det känns riktigt bra inför att grundträningen ska börja i oktober. Jag ligger helt i fas med att köra fullt om någon månad, och den tid som är kvar fram till att träningen börjar ska ägnas åt att bygga upp hållfasthet och styrka så att senan tål den framtida belastningen. Tiden går ganska fort ändå. När jag var nyopererad kändes sex månader som en halv evighet, och nu, en halv evighet senare, är det “nästan” som om ingenting har hänt. Jag har fått jättebra stöd från alla runt om kring mig och det har såklart gjort träningen enklare. Det här året av paus som jag har tvingats till har verkligen gjort att jag är mer sugen än någonsin att springa. I fredags var jag nere på SM och tittade när min träningskompis Tom tog hem 100 m-finalen. Fram tills dess hade jag sprungit i tio raka SM-finaler, och att stå på sidan och titta kände jag var absolut fel sida staketet att stå på. Nästa år är jag med igen, och då på de röda banorna istället för på läktaren!
I lördags var jag med och visade upp de nya landslagskläderna som ska användas från och med VM i Peking.
De sista platserna till VM i Peking togs ut idag och det utan ett svenskt stafettlag. Målet för i år var att kvala dit, men marginalerna är små i stafett och tävlingstillfällena få. Vi har i alla fall gjort en bra säsong för stafettens vidkommande och Finnkampen blir det sista loppet på hemmaplan i Stockholm där vi såklart vill vinna. En tid under 39 sekunder hägrar och det är inte alls omöjligt att den kommer då om alla växlar sitter där de ska!
Jag vill avsluta detta blogginlägg med att hylla min träningsgrupp bestående av tränare Håkan Andersson och mina sprinterkollegor Tom Kling-Baptiste, Johan Wissman och Mikael Gerlach. Envetet hade tränat i Birsta, i kulverten och på Balders med fullt fokus och peppat varandra. Hårt slit lönar sig, och dessa fyra har fått betalt i sommar! Tom, dubbel svensk mästare med en otrolig tid på 200 m, Johan som i 13 grader och regn gör ett fantastiskt lopp på 200 m på Wind Sprint, och Micke som envetet hyvlar av hundradelar på sina personliga rekord och fortsätter gå framåt, allt detta under ledning av Håkan som inspirerar oss. Det är otroligt kul att träna med dessa herrar, och jag längtar innerligt tills vi kör tillsammans i höst!