För ett år sedan låg jag på ett hotellrum i Göteborg och inväntade en operation, den andra på lite drygt fyra månader och en högst oväntat sådan. Tio dagar tidigare hade jag slitit av min vänstra semintendinosus-sena när jag körde tunga excentriska hamstringscurls, en sena som är ganska bra att ha när man är sprinter. Att denna sena brister är mycket ovanligt, konstaterade den samlade medicinska expertisen med Carl Askling i täten. Tack vare snabba kontakter så lyckades jag få en operationstid hos Leif Swärd kort tid efter skadan, samme man som opererade mina båda höfter. Leif, som är en av Sveriges mest välrenommerade ortopeder, hade endast gjort en liknande operation innan, och trodde inte han skulle få göra någon mer i sitt liv efter denna.
Operationen gick bra även om den var komplicerad, enligt Leif. Jag fick beskedet att jag kan få börja jogga om sex veckor, och att det kommer ta minst sex månader innan jag var tillbaka för fullt. Det var en tidshorisont som jag riktigt hade räknat med eftersom jag hoppades att kunna tävla under 2015. De planerna fick jag snabbt ställa in, även om jag länge hoppades på kunna göra något lopp under sommaren.
Men så blev det inte. Hela våren och sommaren 2015 fick jag ägna mig åt att först kunna gå, sedan jogga och sedan springa igen. Ett långt projekt och inte alls det jag trodde jag skulle göra under det året jag fyllde 30. Allting kändes ju så bra efter höftoperationen i oktober, och jag hade kommit igång riktigt bra efter rehabiliteringen och steget kändes ju så lätt!
Nu är vi ett år efter att jag låg och stirrade i taket på ett hotellrum i Göteborg och undrade vad som skulle hända. 2015 gick, och rehabiliteringen med den och tillfrisknandet också. Allting helt enligt plan. Ett år senare tränar jag för fullt, jag lyfter lika tungt som jag gjorde innan operationen och jag springer snabbare än vad jag har gjort i motsvarande träningsperioder. En sak som är en stor skillnad är känslan, som är mycket bättre än tidigare. Höftoperationen var en stor investering, dels för friidrottandet men också för min framtida hälsa efter karriären. Jag känner att benen är mycket lättare att springa med än tidigare och att jag kan hitta en bra rytm och avslappning i löpningen.
Många som får ett ofrivilligt avbrott från sitt idrottande eller annat säger ofta att de får andra perspektiv efter det. Jag håller helt med i den åsikten. Jag hade varit i tio raka SM-finaler och tränat på elitnivå minst lika länge. 2015 blev ett år där jag fick se tävlingar från läktarplats och sällan har en träningsstart som den under hösten 2015 varit så emotsedd. Jag njuter nu av varje pass och känner verkligen glädje över att vara tillbaka på minst samma nivå som jag var innan alla ingrepp. Den glädjen hade jag inte innan på samma sätt.
Minnena av senan som brast är förevigade i två ärr kring mitt knä. Två ärr som var en rejäl puckel i min resa mot svenskt rekord, internationella mästerskap och ädla medaljer. Det tog ett år, men nu är jag verkligen på väg tillbaka för att uppnå mina mål. Trots detta hinder som jag var tvungen att ta mig över var jag aldrig intresserad av att sluta. Min första fråga när jag träffade Carl Askling och fick reda på att det var allvarligt var om karriären var över. När han svarade nej började jag automatiskt tänka på hur jag skulle kunna ta mig förbi detta för att fortsätta mitt friidrottande. Jag kände mig inte klar med idrotten, och jag ville ta mig förbi detta. Och nu är jag verkligen där! I morgon är det dags för blockstarter, och vad kul det ska bli!
