När jag gick i mellanstadiet skulle vi skriva hur vi trodde att våra liv såg ut om 15 år. Jag skrev att jag hade det svenska rekordet på 100 m. För att nå det målet stod en ganska stor sak i vägen – jag tränade inte ens friidrott. Jag hade länge varit snabbast i klassen och visst fanns det en dröm att börja träna friidrott. Men för en reserverad kille boendes i lilla Matfors var steget att börja åka in till stora Sundsvall och träna lite för stort. Det skulle dock bli ändring på det. När jag var 16 år deltog jag i Sundsvallsmästerskapen, precis som jag hade gjort ett par gånger tidigare med rätt fina resultat. Inte någon seger, men åtminstone på pallen. De tidigare tillfällena hade jag hade jag sett mig slagen av några killar från Östersund, och även denna gång år 2001 stod de bredvid mig på startlinjen i Nordichallen och bjöd på tufft motstånd. Men, ordningen vid mål var annorlunda denna gång mot tidigare. 7,58 sekunder efter att startskottet gick var jag först i mål, trots att jag klev ordentligt snett i uppvärmningen inför loppet. När jag kom hem och tittade på sverigestatistiken för 16-åringar på 60 m såg jag att jag inte var långt ifrån att slå mig in, trots att jag inte tränade friidrott.
Och nu skulle en resa börja. Kort efter loppet fick jag ett brev hem från Per Jutterström i Sundsvalls Friidrott som hade noterat mitt resultat och ville att jag skulle börja träna. En chans kom, och jag tog den. Jag började träna friidrott, och det gjorde jag ända fram till 15 augusti 2020. Då avslutade jag en 19 år lång friidrottskarriär som tog mig längre än vad jag skulle ha gissat den dagen jag fick brevet hem från Per. En karriär som gav mig fem SM-guld, två finnkampssegrar, sex europamästerskap med en tiondeplats som bäst, resor och tävlingar över jorden och inte minst glädje, tårar och oförglömliga upplevelser.
Att summera en 19 år lång idrottskarriär är långt ifrån enkelt. Egentligen kanske det inte låter sig summeras. Vad som än skrivs kommer inte att kunna ge en rättvis bild över den hängivenheten, passionen och stundom besattheten som pågått under nästan 20 år. Tankarna går lätt till de medaljer, tider och rekord som har slagits och självklart är det något jag är väldigt stolt över. Men med karriären i backspegeln och den ansenliga åldern av 35 så inser jag att det som betytt mest är inte de sakerna. Det som betytt mest är det som skett varje dag. Att jag med full hängivenhet och fokus varje dag ha gjort allt för att bli bättre. Att jag lärt mig att tro på min egen förmåga. Att jag alltid har presterat bäst när det gällt som mest. Att jag skapat band och relationer som kommer att vara livet ut. Att jag genom idrotten träffat min sambo Pernilla och fått två barn.
De idrottsliga framgångarna har varit stora. Jag avslutar karriären som den 13:e snabbaste svensken genom tiderna på 60 m och som den 18:e genom tiderna på 100 m. Jag tog mig till 13 SM-finaler på 100 m varav tio raka och tolv SM-finaler på 60 m. Jag har gjort sex europamästerskap, varav två på hemmaplan i Göteborg, där jag på tre individuella starter varenda gång tagit mig vidare från första omgången. Min 15:e plats på EM 2012 är den bästa insatsen av en svensk 100 m-löpare sedan svenske rekordhållaren Peter Karlssons niondeplats på EM 1994. Det är saker som jag är väldigt stolt över och som man måste påminna sig om ibland när man snabbt går vidare och sätter nya mål. De fina framgångarna har grundats i hård träning, en stark vilja att förbättra mig och en stöttande omgivning från inte minst familjen. Jag har alltid haft en kompromisslös attityd och satt en stor ära i att alltid ge 100 % på träningarna, något som jag lärde mig av mina tidiga träningskompisar Erik Wahn och Daniel Arnsten. Kompromisslösheten har kanske också haft ett pris. Min kropp har haft många skador och känt smärta både ofta och länge. Någonstans är det en konsekvens av att man är elitidrottare tror jag. Det är priset man får betala för att man underkastar sig hård träning.
Allra tuffast kring skadorna var det 2014 och 2015 när jag opererade båda höfterna och skruvade tillbaka en avsliten sena i låret. Men alla skador till trots så har de aldrig besegrat mig. Jag har alltid kommit tillbaka, och även när det såg som dystrast ut med en protesterande kropp som under EM i Zürich 2014 eller med kryckorna och rehaben efter operationerna 2015 så lyckades jag tillbaka på en konkurrenskraftig nivå. Efter skadeuppehållet som varade till 2016 satte jag upp två mål: Jag skulle tillbaka till landslaget, och jag skulle ta en SM-medalj igen. Beroende på hur snäll man vill vara så nådde jag båda. 2018 blev jag uttagen till både EM och Finnkampen och därmed nåddes det första målet. 2019 var jag en hundradel från SM-bronset på 60 m, men närmare än så kom jag inte på seniornivå. Men på veteran-SM 2020 tog jag hem segern på 60 m i klassen M35, så trots allt blev det en SM-medalj till. Inte den jag ville, men ändå en SM-medalj.
Efter att jag kom tillbaka från skadeuppehållet 2015 var jag helt övertygad om att jag kunde komma tillbaka till samma nivå som innan. Tyvärr nådde jag inte ner till de 10,35 jag noterade sommaren 2012. 10,54 blev det som bäst. Jag ägnat timmar åt att försöka förstå varför. Fysiken har varit bättre än någonsin, jag har varit stark mentalt och kroppen har mått bättre än vad den gjorde som 25-åring. Men den fina löpteknik som jag hade åren 2008-2014 har jag inte lyckats hitta. Jag har stirrat i timmar på detaljer från slowmotionfilmer från förr och från nu hitta skillnader. Ibland tror jag att ju mer man söker, desto längre bort kommer man. I jakten på detaljerna tappar man helheten och fokus hamnar istället på mindre saker som spelar mindre roll. Den lätta, avspända, men kraftfulla tekniken jag en gång hade i toppfartslöpningen tror jag var nyckeln för att springa 10,3 igen. Men tyvärr infann den sig inte riktigt. Där tekniken har uteblivit har istället fysiken infunnit sig, och det har varit inspirerande att fortsätta utveckla styrka, spänst och alla andra mätpunkter i stigande ålder. Därför tror jag fortfarande att jag nu som 35-åring skulle kunna nå ner till de tiderna igen. Men viljan att lägga ner den tid och det arbete som krävs finns inte längre. Tiden med familjen är viktigare, och sedan jag blev pappa 2017 har det blivit allt jobbigare att komma hem sent på kvällen från träningen och låta min sambo Pernilla dra det tunga lasset.
Livet som pensionerad elitidrottare kommer att vara betydligt annorlunda mot för vad det var förut. Men som nybliven pappa igen sedan i maj, ett nyköpt hus och nytt spännade jobb så har övergången hittills varit odramatisk. Men när jag tittar på gamla bilder och filmer från karriären så bubblar suget och samtidigt vemodet att det är över. Då känns det lite dystert att jag inte kommer att få uppleva det igen. Att inte längre få åka på de otroliga resorna, som när jag och Johan Engberg åkte till andra sidan jordklotet och tävlade på Tahiti. Eller de fyra gånger jag har fått besöka Jamaica och träna med världsrekordhållare och världens bästa sprinters, eller varför inte köra backlöpning i Sydafrika. Var sak har ju som bekant sin tid.
Vad kommer jag att sakna mest? Att få jobba så dedikerat och fokuserat med att förbättra sig. Den totala glädjen när det går som man har tänkt sig. Känslan av att få vara i fysiskt topptrim. Att åka på träningsläger till Florida när folk fortfarande skrapar bilrutorna hemma. Och såklart Håkan. Under hela min karriär har jag valt att vara kvar i Sundsvall. Här har jag haft turen att få världens bäste tränare Håkan Andersson som inte bara varit min tränare, utan en mentor, en vän och som orubbligt har stöttat mig under mina största framgångar men också mina största besvikelser. Under våra 16 år har vi varit med om mycket, och att inte få träffa honom nästan dagligen kommer att vara en av de saker jag kommer att sakna mest. Tillsammans har vi kämpat både på och utanför banan i allt emellan min träning, de usla träningsförutsättningarna i Sundsvall och att få liv i den svenska stafettsatsningen. Från när jag började träna med honom fram till nu har hans energi och nyfikenhet aldrig trytit, och det glädjer mig att se att han nu efter sin pension på räddningstjänsten kan växla upp engagemanget ytterligare och ge idrotten ännu mer tid.
Vad kommer jag att sakna minst? Att ha ont i kroppen. Att hela tiden vara i beredskap för att prestera och vara rädd att förstöra formen. Att vara ifrån familjen och få dåligt samvete. Att gå upp 04:30 för att åka med ett flyg eller ett tåg någonstans. Att sedan komma till flygplatsen och höra att flyget är försenat.
Så nu med karriären i backspegeln så blev det en otroligt rolig resa. Och det svenska rekord jag drömde om blev faktiskt sant, det rekord jag drömde om som mellanstadieelev i Matfors. 2020 slog jag svenskt veteranrekord på 60 m och 100 m i klassen M35. Det blev inte det rekordet jag drömde om, men ändå ett svenskt rekord. Dessutom blev det mycket annat roligt på vägen, som jag faktiskt värderar högre än titlar, medaljer och tider.
Det är många som ska tackas, och jag vill göra ett ödmjukt försök att nämna några, utan inbördes ordning.
- Min sambo Pernilla som jag fått många dela stora stunder med och som stöttat och gett mig alla förutsättningar att träna och tävla.
- Min mamma och pappa, syster och bror som oförtrutet stöttat, hejat, tröstat och kört bil genom hela Sverige och halva Europa för att se mig tävla.
- Min tränare Håkan Andersson som varje dag motiverat och inspirerat mig att göra mitt bästa och blivit en av mina bästa rådgivare.
- Min naprapat och bäste vän Johannes Solberg, som hållit min kropp i grymt skick.
- Min mentale tränare Åke Fjellström, som hjälpt mig att hålla rätt fokus när karriären har svängt.
- Per Jutterström, som är anledningen till att jag gjorde denna resa.
- Jocke Svedberg, som på olika sätt engagerat och stöttat i min träning.
- Hasse Eriksson, som masserat mig och gett mig lika mycket positiv energi och bra perspektiv.
- Bernt Widén som under lång tid höll min kropp mjuk och smidig med stenhårda nypor.
- Johan Storåkers, Stefan Olsson, Torbjörn Eriksson och alla andra på Svenska Friidrottsförbundet som funnits med längs vägen.
- Träningskompisar som har inspirerat mig och gjort detta både roligare och tuffare: Mikael Gerlach, Tom Kling Baptiste, Jonathan Holm, Daniel Arnsten, Erik Wahn, Johan Wissman, Erik Hagberg, Anders Svanholm, Carl Armfelt, Nil de Oliveira, Alexander Brorsson, Joel Groth, Johan Engberg, Christofer Sandin och alla andra som jag respektlöst inte nämner.
- Mattias Söderberg och Robert Berglund som tidigt i karriären tränade och hjälpte mig framåt.
- Min klubb Sundsvalls FI och mina sponsorer genom åren som gjort det möjligt för mig att satsa fullt ut!