I söndags gjorde jag äntligen comeback på Sundsvall Wind Sprint efter skadefrånvaron, på hemmaplan på Baldershovs IP i Sundsvall. Det var mycket känslor inblandade i denna comeback. Glädje, att få börja igen efter två år av skador och operationer. Osäkerhet, hur kroppen kommer att reagera på en maxinsats över 100 m. Nervositet, över att inte ha tävlat på två år. Det var många tankar som flög igenom huvudet under förmiddagen när man sakta förberedde sig inför dagens uppgift. Att tävla är ju alltid ett nervöst moment och har man inte gjort det på så en så lång tid så är det såklart något extra. De senaste två åren har ju handlat om att rehabilitera, få bort smärta ur kroppen, och komma tillbaka i god form, att balansera fysiken och arbetsinsatsen för att inte gå för långt och åka på något bakslag. Men nu kände jag mig redo att börja köra, och resultatet var underordnat. Målet var att komma i mål.
Baldershov var fullt av bekanta ansikten som hade tagit sig dit för att se mig och de andra springa vilket gjorde mig väldigt glad. Kroppen kändes bra när jag värmde upp och jag behövde inte mer än 45 minuter för att komma igång, ganska kort om man jämför med de 2,5 timme jag behövde på EM i Zürich 2014. De sista tio minuterna innan loppet lade sig nervositeten och jag kunde njuta av faktumet att äntligen få stå bakom ett startblock och blicka mot en mållinje 100 m bort.
Loppet blev bra. Jag fick en bra start och acceleration och kunde jobba mig bra upp till toppfart. Väl där, när det blev större krav på teknik, så blev jag lite yvig och spänd, självklart på grund av den tävlingsovana som jag har och av den anspänning som fanns i kroppen. Det var nog inte de mest avslappnade sista 40 meterna som jag har gjort i min karriär, men det var kanske de skönaste. Jag fällde mig i mål som trea i försöksheatet, och äntligen var jag tillbaka! Det var jättekul att få springa igen och att få göra det på hemmaplan i Sundsvall!
Det var en stor tillfredsställelse att få komma i mål, och kroppen kändes väldigt bra efteråt. Det var många som gav stöttande ord och kramar efteråt vilket så klart värmde väldigt mycket. Jag fick verkligen mersmak på att tävla! Dock för att inte slita för mycket på kroppen redan första tävlingsdagen så sprang jag bara försöken. Tråkigt att inte springa mer, men klokt för framtida lopp. På tisdag är det dags igen i Lillehammer.
Nu när jag äntligen är tillbaka vill jag rikta ett stort tack till alla som stöttat mig under denna resa som började den 20 oktober 2014 med operation av mina höfter. Det är många som har hjälpt mig att springa igen, och nedan är några som ska ha en extra eloge för det.
- Ett stort tack till min familj som i ur och skur kommit med glada tillrop och hejat på mig.
- Ett stort tack till mina sponsorer som hela tiden har fortsatt att stötta mig trots att jag inte kunnat leverera på banan.
- Ett stort tack till alla kompisar, mina träningskompisar och kollegor i friidrottsvärlden som varit intresserade och stöttande och undrat hur det har gått.
- Ett stort tack till Håkan som aldrig någonsin tvivlat på att jag skulle komma tillbaka.
- Ett stort tack till Leif Swärd, som skickligt svarvade mina höftleder till fantastisk form och som skruvade tillbaka min sena som lossnade.
- Ett stort tack till Carl Askling som med stort intresse och lika stort engagemang varit arkitekten i min rehabilitering av hamstringsskadan.
- Ett stort tack till min vän och naprapat Johannes Solberg som även han har haft en mycket stor del i att få kroppen i ett tävlingsbart skick.
- Ett stort tack till min flickvän Pernilla som har stått vid min sida och alltid varit positiv och hjälpt mig att komma på gott humör.
- Ett stort tack till min mentale coach och vän Åke Fjellström som fått mig att tänka rätt när man behövt det som mest.
Alla andra som hjälpt, tack till er också! Nu ser vi fram emot resten av säsongen!
