Sverige är blött och kallt och får en mest att längta tillbaka på de läger man var på i april och maj. Lyckligtvis har vi vårt sprinttempel i Birsta dit vi kan dra oss nu när det fortfarande är lite för ruggigt för att träna utomhus. För min del som inte har någon säsong att ta sikte på spelar det ju ingen större roll, men det är ändå lite tråkigt att inte kunna vara ute i slutet på maj när man kommit hem från vårens resor. Det är ju lite därför man åker i väg, för att kunna korta ner tiden mellan vinter och vår och minimera tiden inomhus och kunna fortsätta med den kvalitet man dundrar på med när man är borta. Nu har vi vår tillflyktsort i Birsta och det är vi glada för. Det är fortfarande så nytt allting med den att det är lite spännande att vara där.
För min del handlar min träning om tre saker just nu. Träningscykel, vattenträning och lättare löpning. Jag har roterat på de tre övningarna i c:a åtta veckor med ökande intensitet och jag börjar i ärlighetens att bli en ganska trött på det. Visst är det lite tuffare träning nu än vad det var när vi drog till USA, men bristen på variation gör det inte lika roligt. Det har gått framåt, och när jag stack till Italien så kändes det mycket bättre i benet än vad det gjorde när vi åkte till USA. Efter Italien kändes det dock sämre, och jag blev väldigt känslig där ankaret skruvades in för att fästa tillbaka senan. Jag tog det lugnt i några dagar, och efter det så har det istället vänt och det känns nu mycket bra. Nästa fredag ska jag träffa Carl Askling och jag hoppas då att han tycker att jag kan dra igång och springa fortare och längre och lyfta mer och tyngre. Just nu låter 200 m- och 300 m-intervaller som en dröm.
Jag är igång och springer lite snabbare än jogg, vilket ni kanske såg på mitt instagramflöde, och häromdagen gjorde jag djupa knäböj på (hela) 70 kilo, och dessutom en enbensknäböj på det skadade benet. Även om vikterna är blygsamma och farten låg så känns det helt ärligt fantastiskt att kunna göra detta. Det ger mig verkligen hopp och energi. Det roliga i allt är att när jag häromdagen sprang lite snabbare än jogg så kändes det som om jag sprang jättefort verkligen. När jag sedan såg det på videon ser jag hur långsamt det själva verket går. Lite smått lustigt så här i efterhand. 🙂 Det kommer känns helt otroligt när jag väl kan maxa sedan. Förr i tiden trodde man ju att man blev galen om man åkte tåg snabbare än 35 km/h. Om några månader ska jag springa så fort… hoppas att jag inte blir galen på kuppen…
Bristen på variation i träningen gör mig inte alls missmodig, snarare tvärtom. Jag känner att jag behärskar det jag gör nu och det är dags att gå vidare. Jag snackade med Leif Swärd för någon dag sedan och vi pratade om att boka in en återträff och en röntgen för att se att det läker åt rätt håll. Preliminärt är det planerat inom en månad. Det blir också kul!
Min sommar som i vanliga fall brukar innebära tävlingar, resor och allt därtill kommer att se en smula annorlunda ut i år, men det känns faktiskt helt ok. Jag är inte alls inställd på att tävla, utan all energi går åt att göra framsteg med mitt ihopskruvade ben och sedan vara med fullt på grundträningen när den drar igång i oktober. Att köra full träning ihop med min lilla träningsgrupp är något jag absolut inte vill missa!
