Så här på tåget från Arlanda till Sundsvall finns det tid att summera veckan som gått som varit lite mer händelserik än vad en vanlig vecka brukar vara. Bloggen har uppdaterats sparsamt under tiden, varför det här kan komma bli ett långt inlägg. Hoppas ni har tålamod!
Jag fick ett wild card till 100 m och var rankad 33:a innan mästerskapet. Min målsättning var att gå vidare till semifinal, springa mitt livs bästa lopp och visa att jag hade där att göra. När onsdagen var slut kunde jag konstatera att jag uppfyllt alla målen med tävlingen, och egentligen redan i första loppet. I försöken sprang jag på 10,35 på 100 m. Nytt personligt rekord med fem hundradelar, nytt svenskt årsbästa på distansen och jag tog en av de fyra säkra platserna till semifinalen. Mitt gamla pers var tre år gammalt så att slå det var en riktigt skön känsla och en mycket efterlängtad sådan.
Jag var ganska lugn innan tävlingen och kände verkligen att jag hade där att göra. När jag var yngre och tävlade på europacuper och andra stora tävlingar så har jag ibland haft känslan att jag inte var tillräckligt bra för att vara med där. Den känslan har försvunnit successivt ju äldre jag blivit. Att utvecklas inom friidrott är inte bara att utvecklad fysiskt utan också mentalt. Den vilsna känslan hade jag inte alls nu, utan var helt inställt på att göra ett grymt lopp redan i försöken. Jag kände mig inte supervass på värmningen, lite småtrög i kroppen, men ju närmare tävlingen jag kom så började rappheten i benen komma. Jag gjorde bra inlöpningar och bra provstarter och kände mig redo när jag gick mot call room.
När skottet gick kände jag direkt att jag hade häng på de två löparna innanför mig som har personliga rekord på 60 m på låga 6,50. Det gav mig energi under loppet på något sätt och jag kunde pumpa på bra hela vägen in i mål mot nytt rekord. Löpningen kändes bra men inte perfekt, vissa bitar i avslappningen kunde varit bättre men i det stora hela ett bra och komplett lopp. Mellan loppen sov jag lite och försökte ladda på igen vilket inte var helt enkelt. Jag var väldigt glad från förmiddagen och hade ju uppfyllt mina mål. Samtidigt kunde jag inför semin slappna av helt inför loppet. När skottet gick i semin accelererade jag lite sämre, reste mig lite tidigt och spände mig lite på slutet, men kunde ändå komma femma och jag slog några riktigt snabba killar i heatet. 10,47 blev tiden vilket är ok med tanke på att förhållandena var lite sämre. Jag hade gärna velat springa lite snabbare, men gjorde några små tekniska missar för att klara av det. 10,30 krävdes till final till slut, vilket inte på något sätt är en tid som avskräcker.
På lördagen var det sedan dags för den efterlängtade stafetten. I sista stund fick vi göra en förändring i uppställningen. Nil de Oliveira, som hade andrasträckan, hade känningar i ett framlår och vågade inte springa. Reserven Benjamin Olsson kastades in och vi fick på uppvärmningen öva in två nya växlingar inför försöken, något som inte är helt optimalt. Vi hade ambitionen att gå till final, något vi inte lyckades med. De två första växlarna var alldeles för dåliga och gav oss inget flyt i löpningen och vi tappade tid. Vi slutade elva totalt, en placering sämre än vår ranking. Alla i laget sprang så fort de kunde, och kapaciteten var det inget fel på. Dock var växlarna för dåliga för att vi skulle kunna vara med och konkurrera. Väldigt tråkigt. Nästa stafettförsök får bli på Finnkampen och då vill vi springa riktigt fort!
Trots det lite tråkiga slutet är jag väldigt nöjd med mitt mästerskap. Jag gjorde det jag ville på 100 m och tycker själv jag sprang bra på min stafettsträcka. Stämningen i hela svenska laget har varit väldigt bra hela tiden och då är det inte svårt att prestera. Att coach Håkan Andersson var med betydde dessutom väldigt mycket. Det var skönt att ha honom med som stöd och det gjorde det ännu lättare att prestera bra. Mina föräldrar var också på plats och hejade, riktigt kul!
Sverige gjorde ett kanonbra EM och ett stort grattis till de som var med och lyckades! Det var häftigt att se två nya medaljörer från svenskt håll och förhoppningsvis ser vi början på något stort igen inom svensk friidrott!
På torsdag är det dags igen att tävla och då är det i Sollentuna och på 100 m. Förhoppningsvis finns det form kvar i benen!