I går var det ett år sedan jag opererade mina båda höfter på Orthocenter i Göteborg. Jag minns dagen mycket väl och alla känslor och intryck. Jag hade aldrig opererat mig tidigare och var lite spänd och nervös, men OrthoCenters proffsiga bemötande och omhändertagande gjorde mig lugn. Jag såg fram emot operationen eftersom den förhoppningsvis skulle lösa några knutar som jag haft i mitt idrottande de senaste åren.
Ni som följt mig det senaste året vet att allting tog en oväntad vändning i februari med en ny skada och en försening av att få skörda frukten av höftoperationen. Så här ett år senare är den tiden istället kommen. Jag känner i övningar där det är mycket höftrörlighet att jag har ett omfång som jag aldrig tidigare haft, och när jag kör till exempel skipping så kan jag ha en hastighet och en lätthet som jag inte känt på kanske sju-åtta år. Det är fantastiskt skönt och jag njuter av min nyfunna rörlighet. Kroppen känns som om den jobbar med mig och inte mot mig som så fallet varit i synnerhet under 2014.
Ett år efter första operationen var det också dags för accelerationer, något jag inte kört på över ett års tid. Det var inte helt utan fjärilar i magen man stod redo för att köra det första loppet, men när jag väl sprang så var det som om ingenting hade hänt. Tekniken fanns där och även känslan och timingen i löpningen. Det var det bästa beskedet man kunde få på en årsdag som denna och det skänker såklart lite lugn.
Träningen är kul och jag längtar till nästa accelerationspass! Men man får vara lugn och ta som bekant ett pass i taget. Jag har kommit långt sedan alla operationer, men jag är inte framme än. I morgon väntar 300-ingar på träningen, och det är inte så dumt det heller faktiskt.
Avslutningsvis kommer några bilder från när jag var ute och jagade i söndags. Sverige är vackert!
Björnspår
