I snart två veckor har vi varit i gång i full träning inför sommaren 2016. Det är grymt kul att vara i gång och köra, och helt klart har träningen redan satt sina spår. Första veckan och första passet gav en träningsvärk som jag inte känt på lång tid, och den har varit konstant nu i snart tio dagar fast förflyttat sig till olika ställen. Den enda platsen där det har varit någorlunda konstant är i vaderna, så klart beroende på att jag inte har sprungit så mycket i sommar.
Grundträningen innehåller många smått legendariska pass. Två stycken har avverkats hittills, nämligen Aerobic321. 800 m , 600 m och 300 m två gånger med bestämda tider och hårda vilor. Två gånger har vi kört och det har faktiskt gått över förväntan. Det här är inte ett pass som jag har någon större talang för, men det är roligt att pressa sig själv och se om man kan sänka tiderna lite för varje gång. I år har jag faktiskt sprungit snabbare på det här passet än vad jag har gjort många tidigare år. Förhoppningsvis är det en positiv trend i träningen i stort. 🙂 Men jag försöker ta det lugnt både fysiskt och mentalt. Jag har precis kommit tillbaka framgångsrikt efter min skada och jag tar varje pass som det kommer.
Ett annat roligt pass vi har kört är sprintlopp i grusgropen, en årlig tradition under höstarna innan snön faller. I lördags var det dags för det första och det var en minst sagt tuff inledning på passet. Håkan ledde uppvärmningen och i ett rysligt tempo drog han iväg genom skogen över stock och sten. Med andan i halsen körde vi några hoppövningar för att sedan gå över och köra tolv lopp uppför sandtaget i Bergafjärden. Helt klart är kroppen lite ovan att jobba med några längre arbetstider, och att vara ute och springa i lite högre tempo i c:a 20 minuter var en ny upplevelse efter skadan. I loppen i sandtaget gick det dock bättre, tack och lov. Jag kunde köra med hög intensitet och besvärades inte alls av min sena vilket såklart känns riktigt bra! I det tionde loppet kände jag att jag var lite ansträngd i den, men det var ingen smärta eller begränsning på något sätt. Fantastiskt skönt!
Det viktigaste nu är att kunna köra på utan problem och att inte vara begränsad på grund av min operation. Jag är på god väg. I löpningarna känns det komfortabelt men i styrkan känner jag mig fortfarande en del för. Men vintern är lång, och för varje pass blir jag starkare och tryggare!