Jag är tillbaka!
Efter c:a ett år av operationer och rehab, där det från och med januari var en högst ofrivillig sådan, har jag äntligen tagit mig tillbaka! För någon vecka sedan var jag nere i Stockholm hos Carl Askling som hjälpt mig med rehabiliteringen sedan semitendinosus lossnade vid knävecket efter ett styrkepass i januari. Oförtrutet har jag efter mitt rehabschema jobbat på med ett enda mål, att ta mig tillbaka och bli frisk. Carl Askling undersökte mitt ben och konstaterade att hans jobb var gjort och att jag nu var redo att börja köra för fullt. En helt overklig känsla måste jag faktiskt säga när man under ett års tid fokuserat på rehab, fått vara försiktig för att inte överbelasta kroppen och begränsa mig i mitt normala rörelsemönster för att inte äventyra läkningen. Det sistnämnda har varit svårt och satt sina spår. Fortfarande tänker jag en gång extra innan jag ska till exempel gå på ett instabilt underlag, kliva över något hinder eller liknande. Nu börjar processen med att ställa sig in på att kroppen är i normalt tillstånd och tål den belastning som man ska utsätta den för.
På måndag börjar grundträningen tillsammans med träningsgruppen. De första två veckorna blir lite lugnare med lite uppstartsträning för att inte chocka kroppen. Man måste gradvis öka belastningen för att kroppen ska klara av de framtida tempohöjningarna. För mig handlar det också om att bli bekväm i att träna med tuffare belastning än vad jag har gjort senaste tiden. Jag har längtat så mycket efter att köra tillsammans med gruppen och slita tillsammans med dem!
Innan träningen drar igång har jag hunnit med en del rekreation. En årlig fjällresa har gjorts där jag var några dagar i Ottsjö, strax söder om Åre. Under fredagen som var stod jag och fiskade i en tjärn och en sjö under i stort sett hela dagen, helt utan resultat. Trots det så var det en fantastiskt skön dag och att helt i stilla miljö vid en sjö dra igång stormköket och laga lunch och kaffe är en väldigt skön känsla som ger ro för själen.
Under lördagen var det lite mer äventyr. Min vän och naprapat Johannes Solberg anslöt under fredagkvällen och tillsammans vandrade vi från Vålådalens fjällstation upp till Ottfjällets topp, 1264 meter över havet. Ju längre upp vi kom desto sämre blev vädret med dimma, duggregn och hård blåst. Väl uppe på toppen var det tyvärr ingen sikt alls, eller “Vision zero” som Johannes uttryckte det. Lite synd eftersom det säkert hade varit en grym vy över Ottsjön och upp mot Åre. Men ändå var det en skön tur och man somnade gott efter en bastu senare den kvällen. Nästa år planeras kanske en lite längre tur med Jämtlandstriangeln eller Kebnekaise som mål. Som i friidrotten eller livet i stort måste man hela tiden sikta på störra utmaningar!
Lunch vid Hustjärn
Panorama från Ottfjället
Johannes och jag på Ottfjället
Ottsjön