Jamaica, mi crazy!

VM är nu avslutat och man har nätt och jämnt hunnit hämta andan efter de fantastiska resultat som har gjorts på Olympiastadion i Berlin. Inte helt oväntat är det en lång jamaican som står för de mest minnesvärda intrycken, men jag tycker också att man ska titta på vad Jamaica som stort presterar. De tar medaljer i Asafa Powell, Shelly-Ann Fraser, Melanie Walker, Brigitte Foster-Hylton, Kerron Stewart, Shericka Williams och Veronica Campbell-Brown. Jamaica är (faktiskt) mer än bara Usain Bolt och det är fantastiskt att ett sånt litet land kan producera så mycket bra friidrottare. 2002 började Jamaica med att starta en träningsmiljö på hemmaplan. Stephen Francis och Anthony Davis i spetsen tillsammans med University of Technology i Kingston kunde ge talanger inom friidrott chansen att utvecklas på hemmaplan istället för att åka iväg till något amerikanskt universitet. I och med detta kunde fler talanger, fler än de som fick scholarship på universitet, träna och bli bra. Asafa Powell är en av dem t.ex. Han kom trea på något ungdomsmästerskap som 17-18-åring på en inte så märkvärdig tid. Men Stephen Francis såg att han hade något utöver det vanliga och började träna honom. Några år senare satte han världsrekord och är en stor frontfigur inom världssprinten. Framgång föder såklart framgång och det är det vi ser effekten av idag på OS och VM. Fler talanger får möjligheten att träna friidrott, och fler har ambitioner att bli nästa Usain Bolt och Asafa Powell. De får möjligheten att träna och utvecklas på hemmaplan i sitt eget land istället för utomlands där de kanske inte trivs. Helt klart kan de fiska upp fler talanger att träna i den jamaicanska framgångsfabriken.

På Jamaica är det friidrott som gäller som idrott. Småbarn i nioårsåldern sticker till arenorna och kör blockstarter när svenska barn sticker till fotbollsplanerna eller dataspelet. Få känner till några bra idrottsmän i andra idrotter på Jamaica. I Sverige är vi istället bra på mycket; friidrott, ishockey, fotboll, längdskidåkning, m.m.

Det som är extra kul nu på VM tycker jag är att Brigitte Foster-Hylton fick sitt efterlängtade VM-guld. Efter silver och brons kan hon som 35-åring koras till världsmästare efter lång och trogen tjänst. Verkligen välförtjänt till en idrottskvinna som trots att hon är bland de bästa i världen är otroligt ödmjuk.

För min egen del har man nästan fått sittsår efter allt VM-tittande. Dock har också mycket träning bedrivits naturligtvis!  Häromdagen gjorde jag en tävling i Gävle där jag vann och fick ett gott kvitto inför Finnkampen nästa helg. Finnkampen blir för övrigt säsongens sista tävling för min del och det ska bli väldigt kul att möta finnarna på hemmaplan på Ullevi. På lördag ska jag springa 100 m och 4×100 m. Håll tummarna!

Idag var jag för övrigt med i sportpanelen i Radio Västernorrland. Det var kul och mycket friidrott avhandlades såklart så här i VM:s kölvatten. Ni kan höra inslaget här.