EM är nu avslutat och det bjöd på många spännande idrottsögonblick. Europeisk sprint står sig stark just nu och nivån var högre än på länge, vilket så klart inspirerar. Jag har inte varit tävlingssugen på ett bra tag, mest för att jag har varit fokuserad på min egen rehabilitering och på att komma tillbaka i gammal god sprintform. Men nu när jag såg 100 m-loppen på EM så kände jag annorlunda. Helt plötsligt väcktes en känsla i mig som jag inte känt på länge, suget att stå på startlinjen och vara redo att mäta sina krafter mot andra. Det var en efterlängtad känsla, och den kom alldeles lagom till en förmodad tävlingsstart om några veckor på hemmaplan i Sundsvall.
Att starta på ett mästerskap är något väldigt speciellt och något man verkligen jobbar för. Dels belöningen att ha klarat en (oftast) tuff kvalgräns, sedan spänningen i att få tävla mot de allra bästa i Europa eller världen, och känslan att åka iväg med sitt landslag. Allt detta roliga ingredienser som gör ett mästerskap till en verklig höjdpunkt på året. Jag har alltid gjort mina livs bästa lopp under mästerskap och har mina personliga rekord på 60 m och 100 m från EM. Jag trivs verkligen under de premisserna och den atmosfären.
För stafettlagets del på EM blev det en gedigen insats som dessvärre inte räckte till final. Fortfarande är inte växlarna tillräckligt bra för att kunna konkurrera med de allra bästa i Europa. Tiden som laget gjorde har historiskt sett räckt till final, men med den nya höga nivån nu så räcker vi inte till tyvärr. En utebliven finalplats på EM betydde också att det inte kommer att bli något OS. Mycket tråkigt så klart när det var något som var målet innan året började. Jag tror fortfarande att vi har kapacitet för att ta oss dit, men vi har en del jobb kvar att göra. OS får vänta på sig för svensk sprints del.
Innan det är dags för mästerskap för min del så väntar ett blockpass i morgon som ska bli roligt. Loppen går snabbare och snabbare och tekniskt sett känns det bra. Ett pass i taget, mot comebacken.
