En mindre tävlingsturné börjat gå mot sitt slut. Jag och några andra tappra sprinters åkte först till till Oslo för att inleda tävlandet för landslagets korta stafettverksamhet. Två dagar innan hade truppen, bestående av jag, Nil de Oliveira, David Sennung, Tom Kling Baptiste och Oskar Åberg samlats i Stockholm för att träna växlingar inför de kommande tävlingarna. Träningen gick helt ok och taggade åkte vi västerut för att möta Norge och Danmark över 4×100 m. Oslo bjöd på strålande väder och det fanns riktigt fina förutsättningar för att springa fort. Ett litet missöde i andra växeln grusade dock de förhoppningar som vi hade och vi kom inte i mål.
Dock tidigt nästa morgon åkte vi till Tyskland för en ny stafettävling. Även Tyskland bjöd på fantastiskt väder och återigen var förutsättningarna fina. Stämningen i truppen var lite mer allvarlig nu eftersom det förra tillfället att springa inte gick så bra. Och resultatet blev helt tvärtom: Vi fick runt pinnen, och på en tid som faktiskt inte ett svenskt landslag har presterat sedan 2004. Med 39,68 är vi just nu rankade femma i Europa.
Man ska komma ihåg att säsongen är mycket ung och många stora nationer inte har tävlat i stafett ännu, och därför kommer statistiken komma att ändras mycket innan kvaltiden för EM i Helsingfors går ut. Men helt klart ser det bra ut, även om vi inte kan ta någonting för givet. Den 14 juni i Göteborg har vi en ny chans, och då siktar vi på att putsa tiden lite till. Äntligen har vi gjort en tid som speglar vad vi har kapacitet för. Förbättring finns absolut. Ingen av oss har nått sommarens toppform än och växlingarna kan slipas lite till.
I Tyskland passade jag även på att smygstarta säsongen individuellt genom att springa 200 m. Det var mitt första 200-lopp på nära två år och det kändes. Det var ganska ovant och lite svårdisponerat och därför blev tiden ganska blygsam, 21,80. Jämför med mitt pers på 21,30. Men jag är helt övertygad att jag kommer att putsa årsbästat rätt rejält ju längre säsongen lider.
Snart Sundsvall… Skönt!