Nu sitter jag, Tom och naprapat Johannes på Orlandos flygplats för hemfärd mot Sverige och Sundsvall igen. Som vanligt har tre veckor bara flygit förbi och det känns som om det var häromdagen man kom hit. Lägret har varit riktigt bra och kom vältajmat i träningen. All löpning inomhus sliter och att få komma ur kulverten och se lite solljus när man tränar är inte dumt. Första passet ute efter inomhussäsongen är alltid lika skönt att göra. Förhoppningsvis är det hyfsat varmt hemma så man kan köra ute, även om de kommer rapporter hemifrån om att det är sex grader och regn.
I går gjorde vi det sista passet och då var det 120-150-200-300 som gällde. 300 m är alltid lite speciellt ett köra, och de andra loppen fram till det sista kändes mest som en transportsträcka. Det var dock inget maxlopp på sista utan en på 35 s, vilket borde betyda att man slipper fosterställning och kaskadspyor. Så blev det igår och efter loppet var man lite piggare än förra veckan. Adaption, adaption…
Nu är det hemresa som gäller och träning på hemmaplan i några dagar innan det blir ett toppningsläger i Italien. Mycket resor nu, kul! Tur att man har en förstående arbetsgivare.
På återhörande!
Hvor lange pauser hadde du og hva gikk de andre løpene på?
Mycket korta och väldigt snabba. 😉
som det borde vara 😉