Innan det här mästerskapet hade jag gjort tio raka SM-finaler, och jag gick in med målsättningen att göra min elfte nu i Sollentuna. Utgångsläget var tufft med en ranking som nummer 21 på årsbästalistan, men en ranking är en sak, och ett mästerskap är ett annat. När jag värmde kändes kroppen otroligt fin med en mjuk känsla i kroppen och en härlig rytm i steget. Jag visste att jag var redo att springa fort i dag, och definitivt skulle årsbästat putsas!
Vädret visade sig från sin bästa sida med sol, 22 grader och en stabil vind i ryggen, utsökta förutsättningar för sprint med andra ord! Jag fick en mittenbana i försöken med bra folk runtomkring mig, och när skottet gick kom jag iväg mycket bra. Jag lyckades slappna av bra i loppet med bra teknik, och rullade in på ett nytt årsbästa med 10,65 i försöket! Vidare till semifinal på placering!
Premisserna var hårdare i semifinalen så klart. Kroppen kändes fortsatt mycket bra, och jag visste att jag var tvungen att damma på ordentligt i detta lopp för att kunna ha en chans att ta mig vidare. Jag hade fått en ytterbana, och kunde därmed springa på bra och göra mitt eget lopp ute på kanten! Återigen fick jag en bra start, och jobbade bra och aggressivt upp till toppfarten och slappnade sedan av bra mellan 60-80 m. På slutet blev jag lite ivrig, eftersom jag kände att jag låg bra till och sneglade lite till vänster innan jag fällde mig i mål, som trea! Vidare till finalen på placering och dessutom ett nytt årsbästa med 10,59 s!
I finalen var jag dock lite trött efter de två tidigare insatserna. Jag hade sprungit två tävlingar och tre tävlingslopp i år, och i dag skulle jag göra totalt tre på en eftermiddag. Det gjorde att man också funderade lite på vad kroppen skulle tåla. Men i finalen gjorde jag återigen en bra insats och slutade sexa, men det där lilla extra saknades, det som fanns i semin. Men vad gjorde det? Jag tog mig till final, uppnådde mitt mål, och fick smaka på det som jag har saknat så mycket under de två senaste åren. Tillbaka i sverigeeliten!
Jag blev otroligt glad och stolt över att ha tagit mig till min elfte SM-final, efter bara två gjorda tävlingar detta år. De senaste två åren har jag gjort två operationer, gjort otaliga timmar rehabilitering och fått modifiera comebackplanerna både en och två gånger. Träningen i vår har varit ett pussel med en stukad fot vid årsskiftet, lite baklårsproblem i februari och sedan senproblem i maj vilket kostade mig flera veckor i tid och formdrivande träning. Jag kom i gång sent med maxträningen, först i slutet av juli, och har nog inte gjort fler än sex snabbhetspass innan jag började tävla. Så med de korta förberedelserna och de två senaste årens skadehistorik så var detta verkligen en insats jag är nöjd över. Att direkt gå in i en SM-final med detta i ryggsäcken känns stort! Det gjorde att jag gick in i finalen med ambitionen av att njuta av att återigen vara i sprintens finrum.
Så Sollentuna bjöd återigen på ett bra SM, och det kändes mycket roligt att få dela denna upplevelse med mina föräldrar, min tränare Håkan, min sambo och träningskompis Pernilla och mina träningskompisar Tom (grattis till guldet!) och Micke. Dessutom fanns min mormor med i tankarna i varje lopp. Min mormor gick tyvärr bort i våras vid nästan 97 års ålder. Hon var alltid intresserad och engagerad i min träning och mitt tävlande, och höll alltid tummarna för mig när jag sprang. Hon hade varit jätteglad för dagens insats och att se mig få komma tillbaka!
I dag hejar vi på Pernilla som springer SM-final på 400 m och Johan, Tom och Micke som springer 200 m-försök!