I tisdags gjorde jag årets andra och tredje lopp. Denna gång i den charmiga OS-staden Lillehammer, dit jag, coach Håkan och Tom begav oss med bil från Oslo. Lillehammer är känt för att ofta producera snabba sprinttider, så det var en rolig tävling vi styrde mot genom det kuperade landskapet. Norge gör sig väldigt bra i bil, och färden upp från Gardermoen bjöd på vackra miljöer… och väldigt många vägtullar.
Tävlingen var på tisdagskvällen, så för att fördriva lite tid besökte vi OS-muséet under förmiddagen och åt lunch där. Det är inte så ofta man besöker en OS-stad, så bara det gjorde besöket lite speciellt. Jag minns att jag såg OS-invigningen på TV som nioåring, och minns facklan komma nedför hoppbacken som låg ovanför hotellet där vi bodde. Att besöka OS-muséet gjorde en inte direkt mindre sugen att delta i ett OS, och längtan till Rio de Janeiro blev väldigt stor när man gick runt och såg medaljer och andra OS-saker som förevisades.
Tävlingen var en mycket trevlig, och även en ganska blöt historia. Lagom till uppvärmningen så började det regna, men lyckligtvis så fanns det möjligheter att värma upp inomhus. Jag kände mig väldigt fin i kroppen, utan smärta någonstans, rapp i steget och med bra teknik och känsla. Framför allt såg jag väldigt mycket fram emot att tävla, och jag kände att jag kunde slappna av på ett annat sätt jämfört med Sundsvall, och med en större glädje än vad jag har haft på många många år. I försöket kom jag iväg ganska bra och sprang avslappnat in på ett årsbästa i regnet. 10,78 i +0,3 blev tiden, och jag såg verkligen fram emot finalen som skulle gå cirka timmen senare.
I finalen hade jag banan bredvid Tom, och kände direkt mer adrenalin än i försöken. Jag fick en hyfsad start, men hamnade lite efter, men gjorde istället en väldigt stark andra halva av accelerationen och sprang bra upp till cirka 70 m. Därefter glömde jag en viktig detalj, att slappna av, och spände mig väldigt i havet av adrenalin som jag simmade runt i. Lite kantigt kom jag i mål på 10,84 i +0,4. Samma tid som i Sundsvall, men i lite mindre vind. Två bra lopp kunde därmed konstateras, och framför allt tar jag med mig den fantastiska känslan av att få tävla med en kropp som inte protesterar. Jag njöt verkligen hela tiden under tävlingen, och det var väldigt kul att få åka iväg med teamet igen!