Foto: Mikael Wirstedt
EM i Zürich blev ett fantastiskt äventyr på väldigt många sätt. I stafetten lyckades vi i stafettlaget att springa in på ett årsbästa, men tyvärr räckte inte det för att ta sig vidare till en finalplats. Vår tid 39,27, hade räckt till en finalplats vid det senaste europamästerskapet. Men denna gång var standarden högre och vi räckte inte till. 38,9 kom man trea på i vårt heat och också en av de säkra kvalificeringsplatserna till finalen. Det är en tid som vi kan göra, men vi har en del träning kvar att göra innan vi växlar så bra. Rent löpmässigt är vi där, men vi förlorar viktiga hundradelar i varje växel och det får man inte göra på den här nivån.
Jag är väldigt nöjd med min löpning på EM. Jag noterade 9,46 på min sträcka vilket är bland de bättre jag har gjort. Veckan in mot EM var väldigt bökig där jag hade en kropp som protesterade mycket och krävde rätt tuff behandling varje dag från det medicinska teamet på plats. På torsdagen började jag känna mig i ett så bra skick att jag kände att jag skulle kunna tävla och blev ännu lite bättre till lördagen. Skönt att ha så bra support på plats även när man är borta. Hade det inte varit för dem hade jag nog inte kunnat sprungit.
I Uppsala i lördags valde jag att avsluta min säsong. EM tog väldigt mycket energi och den här sommaren har varit väldigt krokig med en bristning, stelheter, värk i rygg och säte och så vidare. I går var jag nere i Göteborg och träffade Leif Swärd och efter röntgen kunde det konstateras att jag har CAM i båda höfterna och också pincer i den vänstra, nämligen benpålagringar i höftleden. Detta tillstånd kan ge upphov till en rad diffusa smärtor som ofta kommer efter 25 års ålder. Jag har haft problem under säsong som blivit gradvis sämre för varje år och i år var det lite värre än tidigare. Det känns faktiskt väldigt skönt att ha fått denna diagnos och därmed få ett svar på varför jag får problem när jag verkligen prioriterar att ta hand om kroppen. I oktober är det planerat operation och efter det fyra månaders rehab och sedan är det förhoppningsvis full fart tillbaka till tävlingsarenorna!
Det känns väldigt spännande att försöka ta reda på hur fort man kan springa när kroppen verkligen svarar som den ska. Jag har inte haft många sådana tillfällen de senaste åren, så jag är otroligt motiverad att träna på och tävla vidare!
Nu väntar en viloperiod först som jag tycker att jag har förtjänat. 🙂 Den kommer bland annat innehålla en greklandssemester samt en fjällvandring. Balsam för själen!