I måndags kom jag hem efter en åtta dagar lång sejour i Berlin och friidrotts-EM. Att bli uttagen till årets EM kändes lite mer speciellt än tidigare, just med tanke på hur de senaste åren har sett ut. När man var skadefri och det mesta gick enligt plan var det såklart också en stor ära att bli uttagen, men såhär efter att ha tagit sig tillbaka från skador så inser man att det är faktiskt inte så lätt. Därför ville jag verkligen försöka njuta under detta mästerskap, njuta av att vara tillbaka och springa tillsammans med de bästa i Europa. Detta var för övrigt mitt sjätte EM, och det fjärde utomhus.
Jag var uttagen att springa stafetten och hade andrasträckan som uppgift. Andrasträckan har jag haft vid flera tillfällen tidigare, och det är en sträcka som jag känner mig bekväm med. Alla sträckor har sin lilla tjusning, och andrasträckan är härlig för man springer ganska fritt där, utan någon större stress från löpare runt omkring sig. Det gör att man kan springa avslappnat, men samtidigt har man en eller flera ryggar att gå på utanför sig.
Det svenska stafettlaget, som bestod av mig själv, Erik Hagberg, Tony Darkwah, Felix Svensson och Dennis Leal, hade tränat bra i veckan med två kvalitativa pass. Vi kände oss därmed väl förberedda inför loppet på söndagkvällen. Den slutgiltiga laguppställningen blev Leal – Jag – Svensson – Darkwah, med Erik Hagberg som reserv och även Joel Groth. Förutsättningarna för att gå vidare var tuffa, och för Sverige som var rankat som det sextonde av totalt sexton lag, hade vi allt att vinna och ingenting att förlora. För att gå vidare till finalen krävdes en betydligt bättre insats än vad vi hade presterat tidigare i år. Fullt möjligt, men det innebar också att vi var tvungen att ha mycket vältrimmade och snabba växlingar.
Att springa snabbt i stafett handlar inte bara om att ha fyra snabba löpare. De som springer måste kunna förflytta stafettpinnen mellan sig så snabbt som möjligt, och det gör man genom träning. Växlingszonen är 30 m lång, så lång är sträckan där den inkommande löparen ska överlämna pinnen till den utgående löparen. Den utgående löparen står längst bak i den zonen, och har stegat ut ett antal fot ytterligare bakåt där man sätter en tejpbit. När den inkommande löparen passerar tejpbiten, accelererar den utgående löparen, och när inkommande löpare närmar sig skriker man ett kommando, där utgående löpare sträcker ut sin arm och tar emot pinnen. Allt detta i full fart.
Det som är intressant är stafettpinnens hastighet. Om pinnen överlämnas tidigt i 30 m-zonen, har den utgående löparen inte hunnit bygga upp någon fart, och därmed sjunker pinnens hastighet. Överlämnas pinnen sent i zonen har den utgående löparen hunnit bygga upp mycket fart, och då överlämnas pinnen i hög hastighet. Det finns dock risker med att växla sent. Den inkommande löparen tappar i hastighet hela tiden, samtidigt som den utgående löparen accelererar. Det innebär att om man har stegat ut ett för långt avstånd, hinner man bygga upp för hög fart och därmed hinner inte inkommande löpare ikapp. Då blir det överväxling.
För att hitta det optimala avståndet mellan två löpare tränar man växlingar. Man gör flera överlämningar på träning där man experimenterar med olika avstånd. När man sedan har enats om hur många fot man ska ha till tejpbiten, måste man sedan beakta några saker inne på tävlingen när man väl ska springa. Med- eller motvind påvekar inkommande löpares hastighet, och vanligtvis accelererar utgående löpare också bättre på tävling än träning på grund av adrenalinet.
Så hur svårt är det att springa 4×100 m? Allt som oftast fungerar det, men ibland växlar lag bort sig, så som vi gjorde nu på EM. Jag och Dennis hade en fin överlämning vid första växeln som var snabb, och jag sprang bra på min sträcka på bortre lång. När jag börjar närma mig Felix märker jag att växeln kommer att bli lång, och skriker kommandot snabbt för att han ska börja bromsa in lite. Trots detta når jag inte Felix innan växlingszonen är slut, och därmed är vi diskvalificerade. Såklart jättetråkigt, men något som kan hända i stafett.
Under veckan hade stämningen varit god i laget, och alla var överens om att vi ville nå final. Att göra årsbästa med någon eller några tiondelar var inget som intresserade oss, och vi sade till varandra: “Antingen gör vi en kanontid, eller så växlar vi bort oss”. Växlingarna var sträckta och taktiken offensiv. Antingen håller det, eller inte. Vi hade ingenting att förlora som sextonde av sexton lag, och dessvärre föll det i andra växeln. Hade jag hunnit ikapp Felix strax innan zonens slut hade vi fått en mycket fin överlämning, och kanske också kommit i mål. Naturligtvis får vi aldrig veta, men vi är ändå nöjda med att vi spände bågen hårt och tog sikte mot ett tufft mål. Alla ville något, och ville verkligen försöka!
Med det i bakhuvudet så var det såklart tråkigt att vi växlade bort oss, men det var en medveten risk vi tog. Nästa gång kanske det funkar, och då står Sverige i en EM-final! Ett första steg är Finnkampen där vi möter finnarna som tog sig till EM-final. Helt klart en värdig uppgift.
Så efter att ha njutit en vecka och ha gjort en tuff insats med stafettlaget är jag nu hemma för lite träning. Siktet är inställt på SM som går om lite drygt nio dagar. Säsongen fortsätter i full fart, med en av de viktigaste tävlingarna kvar.
Stafettlaget i Berlin – 2018