Tävlingssäsongen är i full gång för många friidrottare. I helgen avgjordes Nordenkampen och om endast tio dagar är det dags för SM nere i Göteborg. För min del innebär dock friidrotten endast träning, och det med besked. Söndagen för drygt tio dagar sedan avslutade jag tre veckors träning och gick på en efterlängtad vilovecka och i går drog det igång igen med 60 m-lopp och idag hopp och explosiv styrka. Efter en vilovecka kändes kroppen fantastiskt bra och i går på fosfatpasset dansade jag igenom första halvan av passet. Dock kom tröttheten smygande och nästan från ett lopp till ett annat övergick löpningen från att lätt studsigt steg till ett trött stappel. Detta är dock brukligt när man just vilat och vissa kvaliteter försvinner när man inte tränat på några dagar och kommer sedan åter efter något pass. Känslan i passet var bra fram till att endast två lopp återstod men insatsen började ske på bekostnad av teknik och då kändes det vettigt att bryta passet för att inte slita mig fram på vilja. Detta har jag tidigare haft väldigt svårt för. Jag har alltid satt heder i att alltid försöka klara det som stod på passet, men nu när man varit med i några år och fått lite distans till det har man insett att det inte finns något egenvärde i det, i synnerhet om kroppen inte riktigt bjuder till, så som var fallet i går. Ett klarat pass mäts inte alltid i kvalitet, utan kanske i kvalitet.
I helgen fick jag dock en liten smak av tävlingar när jag var på plats i Malmö och Atleticumspelen. Pernilla tävlade på 60 m och 200 m och tog segrar på båda distanserna. Det ska erkännas att det kliade lite i tävlingsnerven när man satt där och tittare. Men planen kvarstår, full fokus mot sommaren och EM i Zürich!