Februari 2011 innebär inte bara ett EM-kval, utan också att det är tio år sedan jag började med friidrott. I februari 2001 var jag med på Sundsvallsmästerskapen i Nordichallen i Sundsvall. Jag var anmäld på 60 m och representerade Matfors skola, en ensam men stolt representant. Jag hade tävlat någon gång tidigare på Sundsvallsmästerskapen och det hade gått rätt bra, men aldrig vinst. Alltid hade jag mött ett gäng killar från Östersund som slog mig med ett par meter vilket var lite surt. Men den här gången 2001 ville det sig annorlunda. Oddsen var inte direkt kanon, för på uppvärmningen för loppet stukade jag min fot ganska rejält och haltade runt ett tag. Men jag knöt åt skon lite extra hårt och försökte att strunta i det. Det visade sig inte störa allt för mycket, jag vann loppet på 7,58 sekunder och slog Östersundskillarna! Triumf!
När jag kom hem tittade jag på statistiken för 16-åringar i Sverige och märkte att jag låg ganska bra till, trots att jag inte tränade friidrott. Jag hade alltid velat börja, men jag bodde ute i Matfors och träningarna var inne i Sundsvall så jag hade inte riktigt gjort slag i saken. Men! Efter loppet fick jag ett brev från Per Jutterström som hade noterat mitt resultat och tyckte jag skulle börja med friidrott. Och det gjorde jag, och tur var väl det! Och dessutom tur att min stukade fot inte hindrade mig från att springa.
Tio år av friidrott har varit enormt roligt och man har fått varit med om många roliga ögonblick, fått rest till alla möjliga hörn på jorden och dessutom fått en mycket fin fysisk fostran. 🙂 Det var lite svårt att tro att det skulle bli en sådan här utveckling på allting när man började. Men det har varit roligt på många sätt.
Nu tio år senare har jag sänkt mitt personliga rekord på 60 m med 86 hundradelar. Om jag kunde sänka mig med en sekund från starten vore det häftigt, då är vi nere på svenskt rekord. Vad vet man…