I helgen var jag i Falun för en utvecklingsträff för svenska sprinters och häcklöpare. Jag minns när jag var på min första utvecklingsträff för sprint när jag var 17-18 år. Det kändes väldigt stort att få vara med och jag minns att jag tittade storögt på de seniorer som var med och tyckte att de hade kommit väldigt långt i sina karriärer. Jag ville inte vara sämre när jag var i samma ålder, tänkte jag.
Nu är jag 30 år och är en av de äldsta i en träff som innehöll deltagare mellan 17 och 33 år. När jag ser de yngre minns jag hur det själv var, och man minns också den fostran man fått av de äldre idrottarna genom sin karriär. Det är roligt att visa de yngre hur man har tränat och få höra deras perspektiv på träning, och även att få dem att förstå att de har en lång, men mycket rolig, resa framför sig om de väljer att satsa hela vägen.
I utvecklingsträffen avhandlades mycket. Bland annat var det mycket fokus på acceleration, och deltagarna inbjöds att få vara med i ett forskningsprojekt om startteknik där man ska utröna fördelarna av att ha en så kallad “skating start” ur startblocket, mot för att man springer mera rakt med benen. Vi fick också tid att diskutera vårt stafettprojekt som går vidare mot det kanske mest innehållsrika året, ett år med både EM och OS. Till EM är vi redan klara, men för att ta oss till OS krävs det att vi höjer nivån ytterligare lite. Vi måste få ihop alla bitar under hela varvet, något vi inte har lyckats med under 2015. Jag tror ändå att vi har lärt oss väldigt mycket. Vi gjorde vårt snabbaste lopp någonsin under stafettprojektet, men fortfarande finns det delar att förbättra. Vi hade kapaciteten att slå det svenska rekordet i år, och för att ta oss till OS så är det något som krävs. I vår ska vi åka på ett gemensamt läger för att slipa på detaljerna lite till.
Träningen går bra. I helgen blev det intensivt med ett tufft dubbelpass under lördagen där man var riktigt trött efteråt. Benen darrade, och fortfarande märks det litegrann att man inte är van vid den tuffare, mer neurala belastningen. Jag blir inte lika trött som tidigare, men man känner att det påverkar. Det blir bättre för varje dag dock, lyckligtvis. Jag känner också ett härligt flyt i löpningen efter höftoperationen, något jag verkligen märker av nu när tiderna är lite snabbare.
Det är inte långt kvar till sol och träningsläger, så det gäller att hålla nivån hög nu i några veckor till!